Så då är vi där igen...ytterligare ett år har passerat Det är en mulen men ljummen höstdag, alldeles vindstilla. Vi tänder våra ljus och glider in i vår egen sorg och saknad. Plötsligt smeker en ljummen höstvind min kind och viskar i mitt öra: jag är inte borta för alltid, jag har bara gått i för väg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ja för precis så är det vännen!!!
Skicka en kommentar