En sån där dag

Började egentligen igår då jag var på veckans efterlängtade Zumba pass. Mina fötter ville liksom inte hänga med och jag lyckades inte riktigt hitta takten. Efter att jag försökt ett tag utan att lyckas så bestämde jag mig för att helt enkelt köra lite i min takt. Då tittar tränaren mig rakt in i ögonen och vrålar i sin mikrofon: I TAKT. Herre gud, vad ska en trött Smulan göra när fötterna verkligen inte vill hänga med?

Försover mig i dag på morgonen. Lite stressigt blir det men till slut lyckas jag, rullväskan, en kasse och väska bege oss i väg på en mycket vinglig cykeltur.(Ja, ni läste rätt. Jag cyklar med min rullväska. Slänger upp den på pakethållaren och håller fast den med en arm, resterande attiraljer på styret och så bär det iväg!!!)

Det bär av i full karriär i nedförsbacke då en bil bestämmer sig för att denna har företräde till sitt förbaskade bilgarage och svänger ut rakt framför mig. "Liten" tvärnit och sedan en liten omväg för att fortsätta på min väg mot jobbet.

Kommer nästan ända fram till jobbet när rullväskan trillar av och jag hasplar ur mig en radda svordomar som drabbar stackars MrF som jag haft på tråden under hela resan(man är väl kvinna och kan multitaska??).

Väl på jobbet lugnade jag ner mig med en kopp java och sedan har dagen gått bra. Vid fyra-tiden var det då dags igen. Väskorna och kassen stod där i hörnet och jag kände hur mitt dåliga humör liksom började pyra så smått. Kånkades på allt mitt bohag plockade jag upp dagens postgång på min väg mot ytterdörren. Där mötte jag "gubbin". Han plirade lite på mig en stund innan han frågade om jag ville ha skjuts till tåget. Gissa om jag blev glad! På väg mot stationen undrade "gubbin" hur det kommer sig att vi kvinnor alltid har så mycket saker med hos när vi ska någonstans och det undrar faktiskt jag med! kram på er som orkat läsa dagens långa text