Enligt mina syslöjdslärare var jag inte duktig på att sy. Ja, de sa det inte rakt ut men jag förstod det av de kommentarer jag fick på mina alster. Jag accepterade detta och har resten av mitt liv inte gett mig på något handarbete.
En dag i början av det här året så fick jag för mig att jag skulle sy en kanin till baby T i påskpresent. Sagt och gjort. Bakplåtspapper(!?) och blyertspennan åkte fram och så satte jag igång att rita mönster, sy en prototyp i ett gammalt lakan, rita nytt mönster och sy prototyp igen. När jag var hyfsat nöjd åkte jag iväg och köpte tyg och sedan var det bara att sätta igång. Efter diverse fajter med symaskin och mitt tålamod så blev det faktiskt en kanin till slut. Den kanske inte är spikrak i sömmarna eller gjord på "rätt" sätt men den är gjord med kärlek och envishet och det mina vänner kommer man långt med här i livet!!!
Tack till er som fick rycka in och hjälpa till när jag körde fast!
2 kommentarer:
Åh, den är jättefin och söt, dessa lärare som tar lusten ur en.
Å det är så att mina ögon tåras! Du är helt underbar min vän!
Baby T ÄLSKAR sin Ninis och antagligen känner hon all din kärlek (och dina timmar) i den!
Pussar från oss.
Skicka en kommentar