När vi var på bröllopsresa skrev jag ett inlägg om min skrämmande kärlek till havet. Dagen efter så läste jag något väldigt vacket om havet i boken "Shantaram" av Gregory David Roberts som jag vill dela med mig av till Er.
"Vårt liv började antagligen i havet. För omkring 4 tusen miljoner år sedan. Antagligen nära varma platser, till exempel vulkaner under havet. Och under nästan hela den tiden var alla levande saker vattensaker som levde i havet. Så, för några hundra miljoner år sedan började dom levande sakerna också att leva på land. Men på sätt och vis kan man säga att sedan vi lämnat havet, efter att ha levt i havet under alla dessa miljoner år, tog vi med oss havet. När en kvinna får ett barn, ger hon det vatten i sin kropp att växa i. Det vattnet i hennes kropp är nästan exakt lika som vattnet i havet. Det är salt och har samma salthalt. Hon gör ett litet hav av sin kropp. Och inte bara det. Vårt blod och svett är båda salta, nästan exakt lika salta som vattnet i havet. Vi bär hav inom oss, i vårt blod och i vår svett. Och vi gråter oceaner med våra tårar."
Visst är det vackert och tänkvärt? Kanske är det inte så konstigt att jag känner mig så dragen till havet. Har du inte läst boken så läs den. Den är både exotisk, vacker, spännande och tänkvärd. Dessutom är det en sann berättelse. Stor kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar